Barnaskara

Igår firade vi sonens 40-årsdag. Han är ett bönesvar.

När jag var drygt 30 år började vi inse att om man ska ha barn är det hög tid för det nu. Både min man och jag var uppe i ett intressant arbetsliv och hade inte funderat så mycket på barn tidigare. Och vi fick inga barn. Vi vände oss till en specialistläkare på Sophiahemmet i Stockholm. Han konstaterade till slut att vi inte kan få barn.

Jag började be Herren om hjälp. Hur det skulle gå till, hade jag ingen aning om. Tiden gick och inga bönesvar. Till slut gav jag upp hoppet. I detta fall skulle jag inte få något bönesvar – trodde jag.

Men så plötsligt, när jag var 35 år, hände något förunderligt. Vänner och människor från Polen kom i vår väg och hjälpte oss. Jag undrar om det finns änglar i mänsklig gestalt som kommer till oss här på joden. Den som var drivande i arbetet att få vår son, kom in i våra liv en kort period. Sedan förvann hon.

Resultatet blev att vi fick adoptera en liten pojke från Polen. Det var under en tid när Polen var under sovjetisk annektering. Den som var med då vet hur svårt det var att komma in i ett sådant land. Domaren i den polska domstolen som godkände adoptionen sa att hon aldrig varit med om att adoptera bort ett barn till utlandet förut.

Allt detta var ett Guds under. Hur adoptionen gick till, skulle jag kunna skriva en hel bok om. Det var många hinder som skulle forceras.

Jag är så tacksam för detta bönesvar. Pojken har givit oss så mycket glädje i livet.