Jag är nu 74 år och ser tillbaka på mitt liv. Den största lyckan är 1 barn och 1 barnbarn. Det roligaste som finns är att träffas och umgås med dem.
Jag har arbetat heltid i ett långt förvärvsliv. Jag har haft bra arbetsplatser där jag fått använda mina färdigheter och känt mig uppskattad. Inte mycket plats för barn. Mina syskon fick barn tidigt och jag avundades dem inte.
Nu har jag börjat ifrågasätta vilka som valt rätt i livet. Mina syskon som har satsat på familjeliv eller jag som satsat på yrkesliv? Vem tackar mig idag för mina insatser på arbetsplatsen? Vad har jag kvar av arbetslivet? Ingenting. Tomt. Mina syskon är berikade med många barn och barnbarn. Vilken rikedom!
Ofta identifierar sig män med sin yrkesstatus. När de går i pension har de inget att leva för. Ett exempel är en kollega till min man. Han ville inte gå i pension men tvingades gå. Någon månad senare tog han livet av sig.
Jag läste en bok av Rick Warren. Leva med mål och mening.
Rick är en pastor för en av de största kristna församlingarna i USA. Han skrev att han suttit vid många dödsbäddar. Vad frågar den döende efter?
Bankboken – NEJ.
Troféer vunna i viktiga tävlingar – NEJ.
Nära och kära – JA.
Det viktigaste i livet är nära och kära. Det inser man på dödsbädden om inte förr.
Var rädda om varandra. Den största gåvan vi har.
Tänk på: För att få en vän, måste man vara en vän.
Det är därför Jesus säger att det viktigaste budet, näst efter att du skall ära Herren är:
”Du skall älska din nästa som dig själv.”
Markus 12:31
Barnaskara 
Kommentera